“Min väg har varit ljus, jag hoppas att den fortsätter vara ljus”

Under 2019 ökade migranter på Medelhavet (Sveriges Radio, 2019). I världen minskar det inte flyktingar. Det är en sen tisdag kväll när jag ringer exalterat till min moster för att höra om hennes flykt till Sverige. 

Året var 1994 när jag gömde mig i en liten stad i Eritrea, jag var där i en vecka. Det var osäkert, då grannarna skulle berätta om de såg att jag gömde mig. 

Varje dag gick jag ute från tio på kvällen till åtta på morgonen för att ingen skulle se mig, och en kväll stötte jag på en man med hans åsna som han använde den som hjälpmedel för att handla mat. Mannen hette Halega.

Denna man kände min syster som jag bodde hos och hon sa till mig att jag kunde åka med honom till en annan liten stad och bo hos hennes vän. Han brukade åka fram och tillbaka mellan Eritrea och Etiopien. Mitt i natten började vi vandra och var framme tidigt vid åtta nästa morgon. Vägen dit var inte enkel, vid en vattenflod mötte vi en orm som jag inte hade sett. Men mannen såg ormen som slingra mellan mina ben.

Stå still! Rör inte på dig, sa han med en bestämd röst och slängde iväg ormen.

Kvinnan som kände min syster tog emot mig med öppna armar. Det bjöds på mat men jag kunde inte äta, jag kunde bara sova. Jag stannade hos kvinnan i fyra dagar. En av de fyra dagarna stötte jag på en fransman och en etiopisk man som skulle till Addis Abeba (Etiopiens huvudstad) genom Enticho. Vi åkte med en van klockan tio på morgonen till Enticho och där stannade jag hos släktingar. Sedan tog vi en buss till huvudstaden. Det fanns bara två platser kvar på bussen som skulle dit så jag fick en plats. I Addis Abeba hade jag en morbror som jag fick bo hos,  det var en lärorik period. 

Efter fyra månader var det dags att bege sig till Jemen och där började jag min process med papper. Min morbror hade en vän som sa att jag skulle få skjuts till flygplatsen för att kunna ta flyget till Jemen. När han skjutsade mig till flygplatsen sa han att min syster skulle ta emot mig. 

När jag kom fram till Jemens flygplats var det ingen som väntade på mig. Jag blev chockad, jag ser mig omkring. Min syster är inte här. “Vad ska jag göra nu” tänkte jag. I samma veva tog vakterna mitt pass och sa att jag inte var från Jemen.

Jag såg en kvinna som såg ut att vara från Etiopien. Hon frågade mig om jag behövde hjälp med något. Jag svarade att jag väntar på min syster men att hon inte kommit. Denna kvinna sa till mig att hon inte tänker lämna mig ensam på flygplatsen, så hon tog med mig hem till henne. 

Jag var i Jemen i tretton år, där startade jag processen med papper till Turkiet och i slutet av 2005 åkte jag till Turkiet lagligt. Där bodde jag i ett år och sex månader. Jag jobbade som skomakare och städade.

Efter att jag varit i Jemen åkte jag till Saudiarabien i 9 månader, år 2003. 

Sedan åkte jag tillbaks till Jemen i ungefär ett år.

Från Istanbul till Adana i Turkiet tog vi en van. Sedan behövde vi åka i en ballongbåt och det var inte det säkraste men det var det enda som fanns. Vi kom fram till Adana, Grekland tidigt, klockan fyra på morgonen. 

När vi besegrat vattnet, hade vi en timmes promenad kvar. Men vi kunde inte börja vandra när det var så ljust, så vi behövde vänta tills det blev mörkt så att ingen skulle se oss. 

Kvällen började närma sig och solen hade börjat gå ner. Nu väntade en jobbig väg, vi var redan trötta från den stressiga oroliga båtresan. Vandringen var väldigt tung. Det var ansträngande att gå på marken som var lerig och hade osynliga gropar. Buskarna från höger och vänster var vassa, vi hade tjocka jackor för att inte bli stuckna.

Hela vägen hade vi bröd och vatten som vi dessutom delade med varandra, ett bröd delades till fyra personer och vatten delade alla samma flaska på 

Under dagarna sover vi, på kvällarna vandrar vi.

Efter att ha varit i Adana i fyra dagar kom vi fram till Souffle. Vi hittade en stor kyrka och drack vatten som var gott och bra. Mannen som hjälpte oss att fly sa “vänta tills morgonen, vi ska sova här tills imorgon när bilen kommer”. Vi sov i svarta stora sopsäckar utanför den stora kyrkan. De svarta sopsäckarna var mest till för att hålla oss varma och undvika farliga insekter. 

När vi vaknade morgonen efter, väcktes vi av grekiska poliser som var väldigt våldsamma. Det hade åkt förbi en man och sett oss, därefter hade han larmat till polisen. 

Poliserna grep oss, när vi satt i bilen och kollade ut genom fönstret kunde vi se hela den vägen vi vandrat dagen innan. Vi satt i fängelse i en månad, men det var ingen tortyr utan vi fick äta, dricka och sova. 

Sedan kom FN och gav oss flyktingar ett tillfälligt papper så vi kunde resa tillbaka till Istanbul. Vi fick ta en stor buss tillbaka. Jag hyrde en lägenhet och bodde där i ett år och sex månader. Jag jobbade även med städning och som skomakare.

Efter ett år och sex månader i Istanbul tog vi en buss till Izmir, som från Slussen till Skansen. Vi betalade en smugglare att hjälpa oss fly till en stad i Turkiet, Izmir. Han betalade hotell för oss och vi stannade där i tre dagar. 

Mannen sa till oss kvällen innan vi skulle göra ett till försök att fly till Grekland, att förbereda oss. Ännu en gång åkte vi ballongbåt som gick på bensin över Medelhavet, i 45 minuter. Vi var tolv personer, från olika delar av världen, tio män och två kvinnor. 

Vi åkte i full fart. Efter ett tag kom en stor båt, vi behövde bromsa in väldigt hårt och vi välte. Efter det vågade jag inte kolla upp resten av båtresan, så mannen tog tag i mitt lår och sa “syster, vi är framme”. 

Jag kollar upp, och vi är framme i Samos, Grekland. Nu trodde vi att vi inte behövde vandra mer, men vi hade två timmar att vandra längs bergskanterna. Denna gången undvek vi att gå förbi den stora kyrkan där vi blev gripna sist. Vi delade upp oss, under resten av vandringen hade vi telefonkontakt med varandra. 

Det fanns en liten kyrka som vi hittade, resten av gruppen föreslog att vi skulle byta om för att likna turister. Jag hittade tre ljus och en tändare, jag tände ljusen och tänkte “min väg har varit ljus, jag hoppas att den fortsätter vara ljus”. 

En tant som rastade sina hundar promenerade förbi den lilla kyrkan. Jag gick fram och berättade för henne att vi var vilse. Hon svarade att hon precis promenerat in från innerstan och att vi hade kunnat följa med henne om hon var på väg hem, men hon hade precis börjat sin promenad. Det var tydligen en lång väg tillbaka enligt henne. 

Vi fortsatte att vandra och stötte på två italienare på motorcykel. De hälsade glatt på oss och fortsatte åka, men efter en stund kom de tillbaka och pratade med oss. När vi pratade om att vi var vilse, erbjöd de sig att skjutsa oss mot innerstan. Vi kom fram till en hamn med stora båtar.

Det första jag gjorde när vi var framme, var att hitta en toalett. Jag hade från första början sytt in pengar i min bh för att inte tappa de på vägen. Detta för att senare köpa sim-kort till telefonen. 

Planen var att ta en turistbåt från Samos till huvudstaden Athen. Jag gick till biljettkassan för att köpa fyra biljetter, men om jag uppgav mitt riktiga namn skulle de misstänka något och ringa polisen. För att jag har ett muslimskt namn. Så jag uppgav ett kristet namn, fick biljetterna och började gå mot hamnen. När vi ska gå mot båten säger en vakt att båten redan har åkt och att nästa åker 14:00 dagen efter. 

Bakom biljettkassan fanns en restaurang som vi åt middag på som turister, när alla i restaurang hade ätit blev det bara vi kvar. Vi började spekulera var vi skulle sova. Jag sa att vi kunde promenera tillbaka till bergen och sova, sedan promenera tillbaka till hamnen tidigt dagen efter. Men alla tre sa nej. 

Vi upptäckte en lägenhet från restaurangen, det fanns människor på framsidan men det var tomt på baksidan. Det verkade gå bra att sova där, tänkte vi och gick dit. När vi kom fram vid nio på kvällen hittade vi ett trapphus. Under första trappstegen brukade man ställa sina barnvagnar, men det var tomt. Vi sov där, under trappstegen, i kartonger. 

Efter ett tag kom en stor hund, jag kände rädslan i luften, en av killarna i gruppen sa till oss att vara tysta och blunda. Hunden gick och alla somnade, men inte jag. Det var ingen lugn stämning som man kunde somna till. 

Klockan sex på morgonen började vi bege oss mot kyrkan, två och två. En kvinna som jobbade där var präst. Hon hjälpte oss med att duscha. Jag tog av mig slöjan, om jag skulle bli sedd med slöja hade jag blivit hemskickad. När alla duschat klart fick vi varsitt ljus av kvinnan för att be en bön. Efter det fick vi sova i två timmar innan hon väckte oss, då många människor kom in till kyrkan. Vi gömde oss på baksidan, där det fanns en trädgård med plantering av clementiner. Det fanns en liten stuga och där fick vi gömma oss och äta massa clementiner som fanns förvarade där, sedan det var dags att bege sig in mot hamnen igen. 

Vi köpte solglasögon, solen sken och vi åt frukost mittemot stranden. Men när jag frågade en servitris om hon kunde ladda min telefon kom hennes chef och frågade vilka vi var. Hon svarade att vi var somalier, och då sa han bara “polis”. Jag ryckte min telefon från hennes hand och vi bara sprang så fort vi kunde därifrån. 

Det var tre timmar kvar tills båten skulle åka. Vi hade planerat att köpa glass och vänta på båten när det var en timme och 30 minuter kvar innan den skulle åka. Under tiden vi var där pratade vi bara engelska med varandra.

Poliserna kollade till oss då och då, ifall det hade stått något på turkiska på våra kläder, hade de skickat tillbaka oss. Jag och en i gruppen låtsades som att vi var tillsammans för att se mer ut som turister. När vi blev inkallade till båten för att visa våra biljetter kunde jag inte fokusera. 

Kontrollanten frågade trevligt “madame, ticket please”, men jag sa bara “what?” drygt fyra gånger innan min vän slog till mig och skrek “ticket säger han ju!”. Jag bad om ursäkt och visar biljetten. 

En civilpolis kom in bakom oss och frågade om vi verkligen var turister, jag bara lutade mig mot killen och fortsatte låtsas som att vi var ett par. 

När vi skulle upp för trapporna i båten, kunde jag inte gå upp. Jag bara grät. Det var lyckotårar. Hela vägen kollade jag ut och såg hela vägen vi vandrat senaste dagarna. 

I båten ringde jag Intisars mamma och berättade att jag var på väg till Athen, hon trodde inte på mig. 

Vid halv sju på morgonen var vi framme. Alla gick av förutom oss två, vi hade somnat. Sömnen vi inte hade fått på många dagar. Det ropades många gånger i högtalarna och om man inte vaknade skulle polisen komma och plocka upp en. Tillslut vaknade vi och resten av gruppen var redan framme i Athen och hade hyrt en lägenhet. De tog emot oss och då ringde jag Intisars mamma igen och berättade att jag var framme. Sommaren 2006 var Intisars familj på semester i Athen, så jag träffade de för första gången då. 

En i gruppen kände en smugglare som sålde pass och jag hade hittat ett pass som liknade mig. Jag berättade för smugglaren att jag köper passet nu men sedan skickar tillbaks det när jag kommit fram till min destination. 

Jag skulle till Sverige, Intisars familj var fortfarande på sin semester.

I Athens flygplats kunde jag inte vara rädd att bli gripen för falskt pass, jag hade redan gått igenom så mycket rädsla på vägen. 

När jag landade på Arlanda förväntade jag mig mer kontroller. Jag tog snabbtåget in mot stan för att åka hem till min kusin och där plockade min hennes man upp mig med bilen. 

Jag var hos min kusin i några dagar, sedan kom Intisar och hennes familj hem från sin semester i Athen och då bodde jag hos dem i lite mer än en månad, vilket var då jag sökte asyl. Efter fem månader fick jag uppehållstillstånd i Sverige. 

Sverige var inte min dröm, England var min dröm för det internationella språkets skull. Men det är okej här också.

När min moster berättade detta för mig kunde jag inte sluta försöka minnas första gången jag träffade henne. Jag var väldigt liten då, jag minns ingenting från den resan. Om jag kunde så hade jag önskat att även minnas hur hon såg ut efter båtresan.

Jag minns första gången hon berättade denna historia för mig, jag kunde höra rädslan i hennes röst. Hon har kommit över det, men att prata om det och få upp bilder i huvudet framhäver även tonen som kommer inifrån, innerst inne där känslorna från upplevelsen sitter för alltid. Den tonen hon hade förstärkte hela stämningen, det kändes overkligt att personen framför mig, min mammas syster, min moster. Har gått igenom detta.

Allas historia är unik på sitt sätt, men detta påverkade mig extra mycket, jag ville skriva om hennes historia.

Författare: Intisar Adem

Foto: Iman Adem

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *