Götgatan Fram

Jag kommer upp från tunnelbanestationen Medborgarplatsen där möts jag av Tony: En vältränad man med en tydlig karaktär.

Vi hälsar medan vi sneddar över Götgatan och promenerar söderut de 100 meter vi har till den plats där vi ska samtala, käka och ingjuta en dryck eller två.

Tony berättar under promenaden om hur dagen varit på det köriga jobbet som snickare. När vi slår oss ner på denna dynamiska plats kan jag känna en varm stämning även fast klockan inte slagit tre på denna mulna fredagseftermiddag.

Tony är född på Söder och uppvuxen ett stenkast från Mariatorget. Han växte upp med mamma och pappa och en broder i en välfungerande familj, men ett sådant stort fotbollsintresse hade de inte.

Att fotbollen fanns på Söders höjder var det ändå ingen tvekan om:

Alla på dagis höll på Bajen, så det blev helt enkelt så och jag började spela knattefotboll i Bajen redan vid 4-5 års ålder.

Tony berättar även om minnen från att han varit med och deltagit i Hammarbys Fotbollskola på Kanalplan under ett flertal lov som mindre – som avslutning fick man McDonalds och gå på Söderstadion: 

– Det var höjdpunkten. Jag kommer verkligen ihåg det, såg nog inte alla 90 minuter av matchen på de 11 grönvita som lirade. Jag stod istället och kolla på den klack som aktivt stod och sjöng matchen lång.        

Tony tar en klunk av den kalla drycken och fortsätter att berätta om den dagen då Bajen blev en del av Tonys hjärta:

– När vi skulle lira boll på gården så lirade man såklart som Hans Eskilsson.

Morsan har berättat att jag under den perioden försökte spara till ett långt krullikt Hanshår, men eftersom dessa lockar saknades så blev det mindre bra, vilket jag bevittnat på några foton.

Tony skiner upp med ett stort leende.

Han berättar om hur han har tidiga minnen från att själv börja gå på Söderstadion och hur han kom in på matcherna med “Sanktan”-kortet, som då delades ut om man spelade klubbfotboll i någon av alla Stockholmsklubbarna –  så han hade råd att gå på de flesta hemmamatcherna redan i tidig ålder.

Jag frågar hur Tony ser på sitt supporterskap idag. Han avbryter för att beställa nästa runda innan han fortsätter:

Jag skulle säga att jag lever med Bajen ständigt.

Tony berättar även om hur han i år var på samtliga 30 matcher laget spelade både hemma och borta. Tony förklarar att det är svårt att sätta ord på det och förklara.

Man kan säga att Bajen har räddat mig, jag har min identitet i Hammarby och majoriteten av mina vänner är likasinnade.

Det är min livsstil, jag knegar ihop pengar för att ha råd att åka på allt.

Text & Foto: Albin Wahlberg 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *