Skolan stressar ihjäl oss

Det är en kylig morgon som jag går uppför trapporna till Kunskapsgymnasiet, marken är delvis täckt av blaskig snö.  Himlen är vit och alla byggnader känns mer gråa, allt är grått och trist, vilket påverkar mitt humör.

Jag går in i skolan och struntar i att gå förbi skåpen, det är kallt i skolan och jag orkar inte ta av jackan. Istället går jag runt och suckar för mig själv, nästan alla platser är upptagna. I båsen sitter det studenter som pratar med varandra och smackar högljutt med sina tuggummin. Några tjejer sitter vid de runda borden och pratar om det senaste sminket från Kat Von D Beauty. Jag kan inte låta bli med att himla med ögonen.

Det är högljutt och det påverkar mitt humör ännu mer, jag är stressad och jag har miljoner uppgifter och läxor som ligger i bakhuvudet som väntar på att påminna mig. Jag försöker på en gång att skjuta undan de tankarna, inte idag. Denna vecka har jag fem uppgifter att lämna in, som bara får mig att kallsvettas.

Borde inte skolledningen inse att studenter är stressade mer nu än någonsin? Att vi får ständigt nya uppgifter och har svårt att fördela tiden till varje ämne? Det är bra med tillräckligt plugg, så vi kan lära oss någonting nytt. Men är det inte att gå över gränsen när jag och inklusive alla andra känner oss oroliga varje natt när vi ska gå till sängs, att vi har så mycket och göra? Oron över betygen, framtiden och lektionerna får oss bara att se skolan som ett orosmoln.

Till slut slår jag mig ner vid ett bås mellan sal 604 och 605, en tom coca-cola burk står vid fönstret och några ihopskrynklade pappersnäsdukar ligger på golvet. En person som vill vara anonym nickar till mig. Hon håller med mig om att skolan är stressig och har även sömnproblem som jag när jag får uttrycka mig angående hur jag känner mig.

År 2017 gjorde Stockholms stad en sammanfattning av hur stressade ungdomar känner sig. Det visade sig att fler än 30% av svenska ungdomar i åldrarna 14-18 visar på allvarliga stressymptom som huvudvärk, hjärtklappning, dålig sömn, nedstämdhet samt ångest. Nästan varannan flicka uppger att de är stressade flera gånger i veckan medan var femte pojke uppgav samma sak.  Vilket jag starkt känner igen mig i, ständigt känner jag mig stressad och är irriterad för minsta lilla sak.

Jag tittar snabbt ut genom fönstret och ser att det att det har slutat snöa nu. Nu har flera ungdomar lämnat sina bord och det är äntligen tyst. Man hör svaga ljud från sal 605 där en lektion pågår och det är bara min kompis trummande ljud mot bordet som hörs tydligt, men det är inget som stör mig.

Om nu alla är så stressade, varför säger ingen till lärarna om det? Det är kanske prestationskraven som ställer till det för oss, att vi inte vill framstå som svaga, eller så är vi rent ut sagt rädda för att lärarna ska säga saker som “jomen, det är bara att kämpa på” eller “du kan inte få en specialbehandling för det”. Min anonyma kompis säger till mig att hon inte vill vara i vägen för lärarna, precis som jag.  Jag kollar snabbt klockan på min mobil och inser att min lektion börjar snart. Jag packar ihop min dator i väskan och säger hejdå till min kompis och börjar gå iväg hastigt mot plan 7.   

Nu är det dags för en lektion där jag får trycka in massvis med information igen, det är väl bara att härda ut antar jag. Om 3 månader står jag ute på gatan med vita mössan på huvudet och säger farväl till den onödiga stress som har påverkat mig. Samt välkomnar till den ovissa framtiden, som ändå känns som en trygghet för mig. För jag kan äntligen själv bestämma hur jag vill ha det.  

 

 

Sandra Dyrell Englin

Bilder: Sandra Dyrell Englin 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *